Tankar i Förrådet

En anekdot från gårdagen...
 
Min nära vän och ressällskap Lisette kontaktade mig och var upprörd. Hon hade förlorat sin mobiltelefon. Tappat eller blivit bestulen, hon visste inte. Men när hon ringde och ingen svarade anade hon det värsta.

Jag provade också att ringa några gånger men ingen svarade förstås. Senare på kvällen fick jag dock ett infall om att jag skulle prova igen. Och vad tror ni händer? Jo en man svarar.

Jonas: Ehh, vem är det här?
Mannen säger vad han heter och undrar vem jag är.
Jag svarar att jag heter Jonas och gör mig dum och frågar om Lisette finns där.
Mannen: Här finns ingen Lisette.
Jonas: Men varför har du Lisettes telefon då?
Då börjar man plötsligt skratta och förklarar hur det ligger till.

Tydligen har han och hans kompis hittat telefonen. Hans kompis tog den och hade bestämt sig för att behålla den eller kasta bort den. Anledningen var helt enkelt att han var besviken på samhället. Ja ni hörde rätt. Han hade tydligen tappat bort en massa saker på sistone och inte fått något tillbaks. Så ni skulle han vara lika jävlig. Hans spöstraff på samhället om ni så vill.

Men då hade mannen i telefonen sagt nej. Så kunde man minsann inte göra för det kunde vara en snäll människa som tappat bort den. Jag övertygade honom om att så vara fallet också.

Efter att han pratat om hur han tänkte och hans vän tänkte i säkert tio minuter lyckades jag få till ett möte. Jag erbjöd att betala honom hittelön när vi träffades på Bergsåkers fotbollsplan av alla ställen.

Sagt och gjort. Vi träffades och han hade först ringt till Lisettes mamma för att kontrollera att jag var en ärlig prick. Så när jag träffade honom fick jag telefonen genast och han började åter berätta om hans syn på saken. Till slut efter jag tackat honom ungefär sjuhundra gånger och skakat hand med honom några gånger samt lyckats övertyga honom om att han skulle ta emot 200 kr i hittelön (då han lovat att köpa något åt sin kompis för sina EGNA pengar bara för att han lämnade ifrån den. Något jag inte kunde acceptera så klart) så ringde jag Lisettes mamma. Jag antog att hon undrade vad det var för typ som ringt angående Lisettes telefon på knackig svenska så jag ville bara berätta att allt var under kontroll och telefonen var hos mig.

När jag skulle åka undrade killen om han fick åka med till stan. Självklart sa jag. Jag släppte av honom och åkte till Lisette som var på Kårhuset. Hon blev glad.

Det goda i samhället hade segrat!
Och jag plockade ännu några poäng i svärmorsdrömsligan...