Tankar i Förrådet

Jag minns när man var ung. Då frös man inte, man härdade. Mössa och vantar kunde man inte stava till, men inte led man för det.

Jag minns när jag gick i sexan och var som vanligt nere på hockeybanan och tränade slagskott. På den tiden ville man ju inte ha hjälm utan det var ju keps som gällde. -17 grader var det och när jag tog en paus kände jag på ena örat och märkte att det var stenhårt. Men inte gnällde man för det. Man värmde bara örat med handen och körde vidare. Värre var det dagen efter när örat var svullet och rött som en tomat. Dagen till ära var det även skolfotografering, men inte gnällde man för det.

Jag minns när jag för några år sen var jag på pimpeltävling, det var -24 grader när vi gick ut på isen. Och när man tävlar i pimpelfiske har man ju inga vantar. Det var en klarblå dag, men jag går så klart och sätter mig bakom sjöns enda holme. Det vill säga i skuggan. Det var ett grymt fiske så händerna var konstant blöta av sjöns vatten men jag kunde inte gå därifrån. Men efter två timmar gick det inte längre. Lillfingret rörde sig inte längre och jag fick springa ut i solen med lillfingret i munnen för att få liv i det. Dagen efter bjöds jag på köldblåsor. Men jag vann tävlingen och det är det som räknas.

Jag minns även när jag satte en nyinköpt Zalt-wobbler i en stock när jag var och fiskade. Isen hade precis gått och det var bara några plusgrader i vattnet. Det finns inget värre än att tappa ett nyinköpt drag, så vad gör man. Ja man vadar ut och hämtar wobblern. När jag står med vatten till midjan. Kommer det en mopedåkare som stannar och bara står där och stirrar på mig och undrar vilken idiot jag är. Men jag fick tillbaks wobblern, och det är det som räknas.

Men vad är man då idag? Jo man går knappt en kilometer, med halsduk, vantar och gud vet allt. Det är minus sju små grader. Men fryser gör man, så förbannat.

Så någonstans på resans gång blev man en fjant.
Det var bättre förr - man minns för lite.